I mörkret av trauma och emotionella sår så ser vi på oss själva genom en smärtsam lins... Vi ser på oss själva genom det som är definitionen av trauma - en intern upplevelse av motsats till kärlek eller brist av kärlek, som stannar kvar i ens interna upplevelse som en obearbetad ryggsäck.
Den här ryggsäcken är alla känslor, sanningssystem, tankar, rädslor och betydelser som säger och lärt sig: jag är inte älskad, jag förtjänar inte kärlek, jag är inte tillräckligt bra för kärlek, jag kan inte nå kärlek. Det som känns som smärta, ångest, tomhet och andra negativ känslor, och som skapar impulsen att vilja bort från det eller bli av med det. Eftersom negativ känsla såklart känns dåligt & läskigt inombords.
Det här skapar den här paradoxen... Vi ser på oss själva som oälskvärda, (eftersom det är det som är själva trauma-biten kring det hela), vi har lärt oss någonting inombords om oss själva som innebär motsats till kärlek, och vi började forma negativa tankar och känslor riktade inombords enligt upplevelsen: jag är inte älskad, jag förtjänar inte kärlek, jag är inte tillräckligt bra för kärlek, jag kan inte nå kärlek, jag har gjort någonting för att slängas utanför kärlek, kärlek vill inte ha mig tillbaka, kärlek är ouppnåelig, kärlek är oberäknelig och inkonsekvens eller kärlek kommer med någonting negativt, osv.
Så vi ser på oss själva genom den här trauma-linsen, och säger, för att jag någonsin ska kunna älskas, av mig själv, eller av någon annan, eller av universum, så måste jag läka, först. Jag måste bli av med det som är oälskvärt för att sedan kunna älskas, dvs dem negativa känslor, tankar eller energi som känns som motsats och brist till kärlek, som vi ser och känner som fulhet, värdelöshet, oälskvärdhet på grund av trauma.
Paradoxen är såklart att samtidigt som vi säger till oss själva, jag måste ändras först, jag måste läkas först eller jag måste bli av med någonting först, innan jag kan älskas eller känna kärlek, så har vi skapat ett inre klimat, som säger jag måste vara någonting specifikt eller någonting annat än det som jag är, känner eller upplever just nu för att kunna älskas. Det betyder att vad som än pågår inom mig just nu, är inte värt kärlek, kommer inte få kärlek och kommer därmed inte få nudda, känna, visas eller vara kärlek. Vi har en intern miljö, som redan känner smärta, för att den lärt sig att den inte förtjänar kärlek, kan nå kärlek eller är värd kärlek, och av ren impuls, så matar vi den med ännu djupare meddelanden, att den måste ändras för att förtjäna kärlek. Samtidigt som vi ju ofta kan erkänna att vi hoppas att det leder till genuin läkning eller förändring från smärta...
Men, om vi tittar på det med nya ögon. Det är ju lite som att skrika på ett barn att för få dem att sluta vara ledsen, eller lite som att bestraffa ett fysiskt sår för att det inte läker tillräckligt snabbt. Läkning skulle kunna sammanfattas i ganska enkla termer, som att helt enkelt skapa en tillräcklig trygg, öppen och kärleksfull miljö, så att någonting naturligt känner sig tillräckligt tryggt att transformeras. Det innebär att någonting tillåts vara eller uttrycka sig precis som det är, i en miljö som accepterar och tillåter det, för att möta det med den närvaro & trygghet som det behöver för att naturligt börja röra på sig och transformeras gentemot läkning. Varesig det är ilska, smärta, skam, skuld, eller vad som helst. Det behöver inte vara bekvämt.
Likt att ge någon en kram och låta dem känna värmen av någons famn. Likt att vara en öppen närvaro för någons känslor att komma fram och uttryckas. Likt att introducera positiv energi-miljö till en planta som tilltåts bada i den nya läkande positiva energin. Eller likt att vara en trygg pelare för någons smärta att komma fram till ytan och röra sig igenom ens upplevelse. Eller likt att skapa en positiv och ren miljö för ett fysiskt sår att läkas i.
Det som är det läskiga steget med själv-acceptans eller att älska sig själv, är att… vi ofta tror att att möta ens oälskvärda delar med kärlek, acceptans, förståelse eller öppenhet, betyder att fastna i eller aktivt välja att stanna i ens negativa känslor och tankar. Det är ju därför, idéen att möta sig själv i det som känns oälskvärt med kärlek eller förståelse eller öppenhet, ofta är och känns direkt brutalt. Enligt ens interna alarmsystem, så är det det sista ens rädsla-baserade impuls vill göra, vi vill bort från det som känns smärtsamt. Men bortom illusionen att själv-kärlek innebär att välja att fastna i negativa känslor och tankar och inre upplevelser, så kommer vi ofta hitta någonting helt annat...
Vi kan se på oss själva nästan lite som en honungs-fylld bikupa. Bikupan eller honungen är ens naturliga essens, medvetande, varelse eller personlighet, och alla bin som sätter sig på den är de känslor, tankar, sanningssystem, betydelser och rädsla, som formas runt omkring oss själva när vi möter negativa upplevelser och influenser. Till exempel: Säg att honungen är ens interna naturliga essens i att uttrycka sig fritt, och alla bin är sanningssystem och känslor som säger att att uttrycka sig leder till skam.
Att omfamna sig själv i namnet av kärlek och rå acceptans, känns först som att vi VÄLJER dessa bin, eftersom vi väljer att möta det, tillåta det att uttrycka sig eller skina positiv och öppen energi gentemot det. Men vad händer med någonting när det möter kärlek eller acceptans? Det börjar transformeras! Det möter ju det som den längtat efter, eller det som den varit i brist av i sitt trauma... Kärlek!
