Låt oss idag prata om ett tillstånd som vi kan kalla för “The Shut Down”, eller den totala avstängningen för att nå eller behålla kärlek till sin omgivning.
Vi kan gå tillbaka till att beskriva den fundamentala hälsan av oss som individer, som två ”pelare”, en som är det som vi kallar för individualitet, det som är personliga gränser, viljor, behov, känslor, allt det som är mitt subjektiva och individuella jag, och det som skiljer sig från en annans persons individualitet.
Såsom: Jag gillar att spela fotboll. Jag är en person med ett saktare generellt tempo. Jag känner idag känslan ledsamhet. Jag vill studera plantor. Jag behöver fysisk närhet. Allt det som beskriver individualitet och personlig sanning.
Och den andra, som är det vi kallar för kontakt och relationer mellan våra individuella jag eller det som är sant om ens varelse.
Såsom: Jag känner en stabil och konsekvent kontakt till min omgivning, mina emotionella och fysiska behov ses och möts och bär utrymme i och med mina relationer, jag känner mer utav en trygghet och säkerhet i att mina emotionella och fysiska behov av kontakt, samhörighet, community eller kärlek flödar och möts kontinuerligt tillsammans med min omgivning.
I en hälsosam tidig relation till sin uppväxt omgivning, så betyder det att det finns utrymme att uttrycka sin individualitet, såsom gränser, viljor, behov, känslor, tankar etc, samtidigt som det finns en stabil och konsekvent kontakt till sin omgivning. Till exempel: Du gillar bilar, och jag behåller kontakten till dig i din personliga sanning av att gilla bilar!
Det som händer när ens tidiga relationer präglas av trauma, om vi skulle koka ner det till en enkel princip, är att vi lär oss att dessa två inte sam-existerar. Antingen, så behöver vi överge kontakt & relationer för att behålla individualitet, eller så behöver vi överge individualitet dvs, gränser, känslor, behov, tankar, allt som pågår på insidan, för att nå eller behålla kontakt.
Det sker till exempel såhär:
*Mitt uttryck av känslor såsom rädsla, ledsamhet eller sårbarhet, möttes av skam, och jag behövde överge mitt uttryck av känslor, för behålla idéen av kontakt & social acceptans.
*Eller: För att behålla kontakt & idéen av samhörighet till min narcissistiska omgivning, så behövde jag överge min individualitet, för att matcha deras idé av vem jag är som en förlängning av dem. Men, jag valde att istället överge kontakt & samhörighet, och behålla mer av min individualitet eller autenticitet, istället med en brist av kontakt & känsla av samhörighet till min omedelbara omgivning.
Så, det vi ska prata om idag, är det mönster som vi skapar i relationer när vi lärt oss att att behålla, visa och uttrycka sin individualitet i relationer, är en totalt omöjligt risk, eftersom det innebär att kompromissa eller förlora kontakt & kärlek.
Vi har lärt oss att vi inte har råd, eller det finns inget utrymme för att behålla, visa eller uttrycka sin individualitet, (alltså viljor, behov, känslor, tankar, för att kunna nå eller behålla kärlek). Vi lär oss att för att nå kärlek, så behöver vi direkt stänga av allt som är sant på insidan, som att stänga av en lampknapp.
Vi kan måla upp bilden av någon som bara stumpt och avdomnat ler till någon, trots att deras inre säger och känner någonting helt annat, för att behålla social kontakt & kärlek eller acceptans.
Det här är såklart naturligt smärtsamt, att stänga av eller blockera det som är sant på insidan, eftersom när vi måste stänga av eller blockera ens interna uttryck, så sker ett internt motstånd som naturligt är smärtsamt.
Lite som att bromsa emot ett vattenflöde, som dessutom lärt sig att det är fel, otryggt eller inte älskvärt att uttrycka sig. Smärtsamt! Vi upplever också en brist på genuin kontakt, eftersom vi lärt oss att vi måste formulera ett falskt temporärt jag för att nå kärlek och kontakt.
För att måla upp en greppbar bild av vad vi menar, låt oss titta på dessa exempel: Jag tror att ni kommer känna igen er!
*En person stänger av sina egna känslor & behov, för att sälja sig själv genom sex. Vi bär ett undermedvetet sanningssystem, som lärt sig att för att nå kärlek eller kontakt, så behöver vi stänga av det som händer och är på insidan.
*En person stänger av sina egna behov, preferenser och känslor, i sin upplevelse av sexuell intimitet med en partner, för att nå kontakt och kärlek. Vi överger vårt interna guidesystem, eller kör över våra egna känslor, likt ett avstängt system, så att vi kan göra det som ens tankesystem säger når kärlek, kontakt & acceptans.
*En person stänger av sina egna känslor & guidesystem, för att lyda ordern av sin chef, eftersom de lärt sig att sin kontakt till en auktoritet eller maskulin figur, innebär kärlek, och det finns inget utrymme att ses och älskas av den auktoriteten i sin individualitet & personliga sanning, och det finns därmed ingen emotionell säkerhet i att uttrycka och visa sin individualitet & personliga sanning.
*En person stänger av sina egna viljor och behov att hjälpas och stöttas, för att de lärt sig att idéen att hjälpa eller möta andras behov säkerställer kärlek, och idéen att uttrycka och ge utrymme till sina egna behov att hjälpas eller stöttas, är en för stor emotionell risk.
Så vi kan bokstavligen se, hur det är nästan som att stänga av en lampknapp inombords, för att nå kärlek och kontakt från sin omgivning.
Här är ett par steg som vi kan börja att utforska, när vi lärt oss mönstret av ”The shut down” i våra relationer.
När vi lärt oss mönstret av ”The Shut Down”, så betyder det att någonting varit extremt otryggt kring att visa, uttrycka och behålla sin individualitet (gränser, känslor, tankar, viljor eller behov), eftersom det inneburit att förlora, tappa eller inkonsekvent uppleva kontakt & kärlek.
1. När och var i min upplevelse hamnar jag i en ”Shut Down”?
Till exempel: I och med fysisk intimitet med andra personer, så överger och stänger jag av mina interna känslor, viljor & behov, för att nå kärlek och kontakt.
*
2. Vad vinner jag på att stänga av mina känslor, viljor, gränser, eller behov när det sker?
Till exempel: Jag vinner fysisk kontakt, vilket känns som kärlek, eftersom det känns som att kärlek vill ha ens kropp. Det känns som motsatsen till övergivande.
*
3. Vad är risken med att behålla sina känslor, viljor, gränser eller behov när det sker?
Till exempel: Det inte finns inget utrymme för mina känslor och behov att stanna kvar i bilden, eftersom andra inte har ett intresse att koppla sig till det som jag känner och behöver.
*
4. Om vi skulle titta på de känslor och behov, gränser, viljor eller tankar, som befinner sig inombords men som varit helt otrygga att behålla i sin kontakt till andra, vilka kan du se inombords om du bara skulle observera dem?
Till exempel: Min kropp vill inte ha fysisk intimitet med dem. Det är möjligt att den här punkten är intensiv och jobbig, eftersom vi bär en intensiv investering i att förneka sina egentliga behov, känslor eller viljor för att behålla kontakt. Ta den tid det behövs för att observera vad som egentligen sker inombords kring din individualitet & personliga sanning.
*
5. Vilken form av kontakt eller kärlek, behövde du för att idéen att behålla sin individualitet & personliga sanning skulle kännas tillräckligt tryggt och bra?
Till exempel: Att någon interagerade med min personliga sanning, som att dem skapade kontakt till den. Att någon speglade och bekräftade min känslor. Att någon villkorlöst skapade fysisk kontakt, på ett sätt som känns fritt och bra.
*
6. Eftersom den här avstängningen sker som ett resultat av att vi lärt oss att individualitet & kontakt/kärlek inte kan stanna i samma båt, så måste läkningen av den här dynamiken eller principen, bli att börja bevisas sig själv, att det är möjligt att kärlek och kontakt STANNAR i samband med att uttrycka, visa eller behålla sina gränser, behov, viljor, känslor eller interna sanning.
*
Till exempel: Min gräns för att jag inte vill ha fysisk intimitet med vem som helst.
*
Till exempel: Bjuda in en annan person att vara närvarande med mig och lyssna på mig berätta om mitt behov, och känna att dem stannar. Använda visualisering som en teknik för att återskapa behovet kontakt, samtidigt som vi behåller den här delen av ens individualitet, såsom: Jag visualiserar att fysisk kontakt stannar på ett sätt som känns som min vilja. Osv.
Innan vi avslutar den här artikeln, så vill jag ge en liten hemläxa, eller en liten utmaning, att under nästa vecka eller framåt, se om du kan observera ”The Shut Down” inom dig själv eller kanske inom någon som du observerar utanför dig själv. Det kommer vara så tydligt när vi börjar se det!
Lycka till!
Till exempel: När någon spenderar kvalité-tid med mig, så uppfattar jag och tolkar det som kärlek. När någon gör en tjänst för mig, så uppfattar den andra personen det som ett sätt att visa mig kärlek, men jag missar att det är ett sätt för den personen att visa mig kärlek, eftersom jag uppfattar kvalité-tid som ett närmare uttryck av kärlek.
Vi skapar ofta missförstånd och separation i våra relationer när vi inte förstår hur den andra partens handlingar är ett sätt att visa kärlek, eller när dem inte förstår hur vi försöker visa kärlek för dem...
Termen "love languages" (översatt till "kärleks-språk" på svenska) leds tillbaka till en man vid namn Gary Chapman, som 1992 släppte boken The Five Love Languages: How to Express Heartfelt Commitment to Your Mate.
Chapman beskrev 5 olika språk som vi uppfattar kärlek genom att antingen "ge" den eller "ta emot" den: Tjänster, fysisk beröring, presenter, ord/affirmationer och kvalitétid.
AFFIRMATIONER
Verbala ord av uppskattning, affirmationer eller komplimanger såsom "Jag älskar dig", "Jag uppskattar dig", "Du är fantastisk".
TJÄNSTER
Att göra någonting för någon annan som visar omtanke såsom att hjälpa med disken, laga en maträtt eller uträtta ett ärende.
FYSISK BERÖRING
Fysisk närhet i en relation såsom kramar, kyssar, hålla händer, gosa.
PRESENTER
Att ge någon en present som visar omtanke och uppskattning såsom att köpa choklad & blommor, ge ett egen-gjort hantverk eller en överraskning.
KVALITÉ-TID
Dedikerad och fokuserad tid tillsammans (utan distraktioner) såsom att se på en film, att spela ett spel, att prata, att gå på en promenad.
Hur kan jag fortsätta utforska "Love Languages"?
I mörkret av trauma och emotionella sår så ser vi på oss själva genom en smärtsam lins… Vi ser på oss själva genom det som är definitionen av trauma – en intern upplevelse av motsats till kärlek eller brist av kärlek, som stannar kvar i ens interna upplevelse som en obearbetad ryggsäck.
Den här ryggsäcken är alla känslor, sanningssystem, tankar, rädslor och betydelser som säger och lärt sig: jag är inte älskad, jag förtjänar inte kärlek, jag är inte tillräckligt bra för kärlek, jag kan inte nå kärlek. Det som känns som smärta, ångest, tomhet och andra negativ känslor, och som skapar impulsen att vilja bort från det eller bli av med det. Eftersom negativ känsla såklart känns dåligt & läskigt inombords.
Det här skapar den här paradoxen…
Vi ser på oss själva som oälskvärda, (eftersom det är det som är själva trauma-biten kring det hela), vi har lärt oss någonting inombords om oss själva som innebär motsats till kärlek, och vi började forma negativa tankar och känslor riktade inombords enligt upplevelsen: jag är inte älskad, jag förtjänar inte kärlek, jag är inte tillräckligt bra för kärlek, jag kan inte nå kärlek, jag har gjort någonting för att slängas utanför kärlek, kärlek vill inte ha mig tillbaka, kärlek är ouppnåelig, kärlek är oberäknelig och inkonsekvens eller kärlek kommer med någonting negativt, osv.
Så vi ser på oss själva genom den här trauma-linsen, och säger, för att jag någonsin ska kunna älskas, av mig själv, eller av någon annan, eller av universum, så måste jag läka, först. Jag måste bli av med det som är oälskvärt för att sedan kunna älskas, dvs dem negativa känslor, tankar eller energi som känns som motsats och brist till kärlek, som vi ser och känner som fulhet, värdelöshet, oälskvärdhet på grund av trauma.
Paradoxen är såklart att samtidigt som vi säger till oss själva, jag måste ändras först, jag måste läkas först eller jag måste bli av med någonting först, innan jag kan älskas eller känna kärlek, så har vi skapat ett inre klimat, som säger jag måste vara någonting specifikt eller någonting annat än det som jag är, känner eller upplever just nu för att kunna älskas. Det betyder att vad som än pågår inom mig just nu, är inte värt kärlek, kommer inte få kärlek och kommer därmed inte få nudda, känna, visas eller vara kärlek.
Vi har en intern miljö, som redan känner smärta, för att den lärt sig att den inte förtjänar kärlek, kan nå kärlek eller är värd kärlek, och av ren impuls, så matar vi den med ännu djupare meddelanden, att den måste ändras för att förtjäna kärlek. Samtidigt som vi ju ofta kan erkänna att vi hoppas att det leder till genuin läkning eller förändring från smärta… Känner du igen dig, precis lika mycket som mig?!
Men, om vi tittar på det med nya ögon… Det är ju lite som att skrika på ett barn att för få dem att sluta vara ledsen, eller lite som att bestraffa ett fysiskt sår för att det inte läker tillräckligt snabbt.
Läkning skulle kunna sammanfattas i ganska enkla termer, som att helt enkelt skapa en tillräcklig trygg, öppen och kärleksfull miljö, så att någonting naturligt känner sig tillräckligt tryggt att transformeras. Det innebär att någonting tillåts vara eller uttrycka sig precis som det är, i en miljö som accepterar och tillåter det, för att möta det med den närvaro & trygghet som det behöver för att naturligt börja röra på sig och transformeras gentemot läkning. Varesig det är ilska, smärta, skam, skuld, eller vad som helst. Det behöver inte vara bekvämt.
Likt att ge någon en kram och låta dem känna värmen av någons famn. Likt att vara en öppen närvaro för någons känslor att komma fram och uttryckas. Likt att introducera positiv energi-miljö till en planta som tilltåts bada i den nya läkande positiva energin. Eller likt att vara en trygg pelare för någons smärta att komma fram till ytan och röra sig igenom ens upplevelse. Eller likt att skapa en positiv och ren miljö för ett fysiskt sår att läkas i.
Det som är det läskiga steget med själv-acceptans eller att älska sig själv, är att… vi ofta tror att att möta ens oälskvärda delar med kärlek, acceptans, förståelse eller öppenhet, betyder att fastna i eller aktivt välja att stanna i ens negativa känslor och tankar. Det är därför, idéen att möta sig själv i det som känns oälskvärt med kärlek eller förståelse eller öppenhet, ofta är och känns direkt brutalt. Enligt ens interna alarmsystem, så är det det sista ens rädsla-baserade impuls vill göra, vi vill bort från det som känns smärtsamt.
Men bortom illusionen att själv-kärlek innebär att välja att fastna i negativa känslor och tankar och inre upplevelser, så kommer vi ofta hitta någonting helt annat…
Vi kan se på oss själva nästan lite som en honungs-fylld bikupa. Bikupan eller honungen är ens naturliga essens, medvetande, varelse eller personlighet, och alla bin som sätter sig på den är de känslor, tankar, sanningssystem, betydelser och rädsla, som formas runt omkring oss själva när vi möter negativa upplevelser och influenser. Till exempel: Säg att honungen är ens interna naturliga essens i att uttrycka sig fritt, och alla bin är sanningssystem och känslor som säger att att uttrycka sig leder till skam.
Att omfamna sig själv i namnet av kärlek och rå acceptans, känns först som att vi väljer dessa bin, eftersom vi väljer att möta det, tillåta det att uttrycka sig eller skina positiv och öppen energi gentemot det.
Men vad händer med någonting när det möter kärlek eller acceptans? …. Fastnar det i sin smärta? Nej, det börjar ju transformeras! Det möter ju det som den längtat efter, eller det som den varit i brist av i sitt trauma… Kärlek!
Så A och O kring genuin läkning, är ju först och främst att helt enkelt vårda den miljö, med vad som helst, som hjälper det att naturligt och positivt transformeras, eller återkopplas till det som ju naturligt läker trauma: idéen att vara kärlek eller vara älskad.
Motsatsen till att “skrika på ett sår för att försöka läka det”, vore till exempel, att ge såret en öppen och tålmodig miljö, som känns som att älskas. Eller att istället för att “bestraffa ilska och smärta”, tillåta den vara och uttrycka sig.
Så låt oss ställa oss själva den här brutalt ärliga och raka frågan, och jag föreslår att vi tillsammans svarar ett JA eller NEJ:
Bär jag en undermedveten tendens, att se på mig själv som någon som behöver läka först innan jag kan älskas, eller en viss del inombords som något som behöver läka först, innan den delen kan älskas?
Hur fungerar den principen för mig, läker jag mig själv eller fastnar jag?
Så jag vill att vi testar ett litet experiment idag utifrån den här dynamiken. Jag vill att vi testar principen att precis vad som helt går att älska. Dvs, precis vad som helst går att möta med kärlek, även när det känns brutalt och obekvämt, först. Inklusive, allt som finns inombords. Vad händer då?
Vad är en sak inombords, som vi ser som oälskvärda, och som vi bär impuls att pressa bort eller ändra för att känna sig älskad? Hur skulle det se ut att göra precis tvärtom, att möta det med kärlek och öppenhet?
Någonting som händer när vi formar en kontakt till ens omgivning av brist på kontakt, brist på emotionellt band eller brist på känslan av kärlek i olika grader, är att vi formar en känslonyans av tomhet på insidan. Den känslan av tomhet reflekterar ofta det som inte hände, men som vi behövde, snarare än någonting som aktivt HÄNDE.
Såsom:
*Jag behöver emotionell närhet och intimitet, men jag upplevde en distans av emotionell kontakt till min omgivning, eller att jag aldrig kunde nå dem emotionellt.
*Jag behöver fysisk närvaro, kontakt och beröring, men jag upplevde osäkerhet, brist eller motsats till fysisk beröring, och en brist i det behovet fysisk kontakt.
*Jag behöver att min omgivning lär känna personen som jag är på insidan, vad jag gillar, vad som är mina talanger, vad som är mina intressen, viljor och behov, men upplevde en brist på att kopplas samman till andra människor genom mitt interna jag.
Vi har lärt oss och format en upplevelse av människor, genom upplevelsen brist på kontakt – i barndomen. När vi börjar koppla och associera människor till brist av kontakt, kärlek eller emotionell närhet, band och anslutenhet, så börjar vi ofta se på människor från linsen av tomhet. Vi har upplevt i tidig barndom, att människor är lika med brist på kontakt, och tomhet.
Så det finns en intressant liten sits som vi ofta hamnar i kring tomhet, och det är det här…
Vi kopplar och associerar människor med tomhet, aka. brist på kontakt, emotionell intimitet, fysisk närhet och känslan kärlek, så vi har ingen direkt vilja att skapa kontakt till dem, eftersom vi ser dem genom linsen tomhet, meningslöshet och brist på kärlek, enligt formad association till relationer och människor. Så, vi undviker människor, eller skapar en aktiv distans mellan sig själv och andra, varför inte? Andra människor känns som meningslöshet och tomhet.
Men twisten är att, samtidigt som vi gör motstånd till människor för att dem känns och associeras till tomhet, så har tomheten skapats på grund av brist på emotionell och fysisk kontakt och kärlek, och det är emotionell och fysisk kontakt och kärlek, som behövs för att läka emotionellt upplevd tomhet.
Så för att läka den, så behöver vi släppa in människor, och skapa en ny association till dem, som är genuin kontakt. Ett ganska så läskigt steg, när vi är övertygade om att människor är lika med tomhet & meningslöshet.
Så vad gör vi, om vi kopplar människor till känslan tomhet, men vi behöver samtidigt mänsklig kontakt för att läka tomheten?
Här är mina bästa tips.
*Engagera din varelse gentemot fysisk kontakt. Fysisk kontakt är ett av våra basbehov, fysisk kontakt och beröring sänder ut hormonet Oxytocin i hjärnan. Fysisk kontakt är inte bara ofta det som vi missat i barndomen eller upplever en brist av, och som ens tomhet behöver för att återställas, det är också en form av kontakt som ju inte går att missuppfatta eller missförstå som tomhet när vi känner den på samma sätt, såsom ord eller handlingar. Fysisk kontakt när vi känner den liksom pratar av sig själv och det är svårt att känna fysisk beröring och inte uppfatta det som kontakt, och det kan argumenteras att det är ett av de snabbaste sätten för läkning av tomhet och brist på känslan kärlek.
*Om du är någon som känner extrem rädsla för kontakt, eller extrem avstängdhet till kontakt, eftersom människor känns tomma och meningslösa enligt vår verklighetslins, så behöver vi ibland komma fram till en breaking point. Den här breaking pointen är att välja mellan någonting som känns som totalt lidande, dvs. isolering, ensamhet och brist på kontakt, och mellan någonting som känns extremt läskigt, vilket är att välja människor och kontakt. Med andra ord, är det värt det att stanna i isolering, ensamhet och brist på kontakt? Är det värt det att ge sig själv chansen att bygga kontakt och välja kontakt, och återupptäcka vad det är bortom ens upplevelser av tomhet, distans och emotionell meningslöshet kring människor? Om vi kommer fram till att det inte är värt det att stanna i isolering och ensamhet, och att det inte är ett alternativ att stanna i det, är det inte värt risken att experimentera och se vad kontakt och kärlek är?
*När vi har upplevt brist på kontakt och en emotionellt eller fysiskt distanserad relation till sin omgivning i barndomen i olika grader, så betyder det att vi ofta har en väldigt meningslös och tom version av vad kärlek är. Så, när någon nämner ordet kärlek, så ser vi det som någonting som antingen är smärtsamt eller meningslöst och tomt. Om det här är din upplevelse, så kan vi börja definiera om vad kärlek är, och hitta vad kontakt är som känns bra. Öppna dig för att hitta vad som känns som genuin kärlek i din verklighet, skriv en lista eller hitta dem varsomhelst och närsomhelst i din verklighet, som en detektiv som undersöker vad kärlek är och vad som känns som kärlek inombords. När kände du genuin kärlek? Vad påminner dig om kärlek? Vad är den närmsta känslan till kärlek som du har känt i ditt liv? Fortsätt hitta kärlek och tillåt dig att visas vad kärlek är i små saker, tills vi bygger en ny relation till vad kärlek är och hur det känns, som känns bra.
*Skriv en go-to-lista för kontakt. Vad känns mest som kontakt och kärlek i din upplevelse, till andra människor? Det kanske är, fysisk beröring, att spendera tid tillsammans i en viss aktivitet, att uttrycka sina känslor direkt och rått till någon annan, osv osv. Använd den här go-to-listan när du känner tomhet och meningslöshet, och hitta sätt att checka av dem. Tillåt dig känna hur kontakt känns, och låt det börja omdefiniera sin relation till andra människor, från tomhet, till någonting som börjar kännas som kärlek.
*Hitta bevis på hur och var kontakt existerar som känns som att det makes sense för din varelse att köpa som bevis. Finns det någon relation ute i världen som skapar känslan av att kontakt existerar? Finns det någon film som skapar känslan av att kontakt existerar? Samla dessa bevis, skriv ner dem eller mentalt notera dem i din upplevelse, och låt dem backa upp idéen, att människor kan kännas som den fulla känslan av kontakt och kärlek, och därmed bevis bakom att ens tidigare upplevelse av relationer baserades på trauma, eller upplevelsen av brist på kontakt.
*Du kan också testa att skriva utifrån din tomhet, låt den skriva på ett papper utan motstånd tills vi börjar se eller förstå den. Till exempel: Vi kanske börjar skriva utifrån sin tomhet som mellan raderna berättar att den vill känna fysisk kontakt, vi kanske börjar skriva utifrån sin tomhet vad ens hanteringsmekanismer kring sin tomhet är, vi kanske börjar skriva utifrån ens tomhet vad den är rädd för kring att skapa kontakt med människor, vad dens sanningssystem och upplevelser kring människor är, eller vad den behöver för att kunna känna sig trygg med att skapa kontakt till människor igen, med hoppet att människor kan börja kännas som kärlek.
*Utforska ditt motstånd till kontakt, eller den temporära vilja som formats inombords för att inte skapa kontakt till andra människor. Dvs, det inombords som ser en risk med kontakt, eller som ser att det kommer med någonting smärtsamt. Varför vill delar inombords INTE skapa kontakt, och vad är den sårbara anledningen till det? Till exempel: Kontakt innebär att förlora sin frihet, kontakt innebär att ha det och sedan förlora det, kontakt innebär att saker och ting behöver ske emot mina egna gränser, osv.
*Hitta människor som KAN känna kärlek och kontakt, och läk tillsammans med dem som kan visa dig den känslan. Vi kan tillåta oss själv att skita i dem som känns tomma och meningslösa i den här läknings-processen, och fokusera på dem som redan kan visa en vad kärlek och kontakt är.
*Låt dig själv hitta kontakt i små steg, som känns som själv-kärlek och i en takt som gör att vi vågar släppa in emotionell och fysisk kontakt. Vi kan se på det som att tomhet är som en mugg, och vatten är kärlek och närhet och kontakt. När vi saknat dessa element så känns det ofta extremt läskigt att återigen släppa in det, samtidigt som ens varelse vill det bakom kulisserna. Det kan kännas överväldigande, läskigt, ”för mycket”, eller till och med hotande, eftersom vi kopplat kontakt till någonting som vi inte är vana med, eller kan förlora. Så, vi kan hälla lite vatten i taget, för att göra det i en takt, som känns som mjukhet och förståelse.
Vi vill helt enkelt ta steg, för att börja bevisas att kärlek och kontakt kan kännas via andra människor, och inte längre behöver kopplas till total tomhet och meningslöshet. Välj ett steg att börja med.
Låt oss lära oss hur vi skapar genuin kontakt till varandra, så att vi kan associera genuint känd djupare kärlek och kontakt, när vi ser på andra människor, så att vi kan låta dem vara här, och släppa in dem.
Vill du lyssna och titta istället? Klicka här
