Det finns en hårfin linje mellan att hjälpa eller vårda eller stötta någon, och att förminska någon, eller kapa av den personen från sin egen kraft, makt eller hälsa. Det är inte egentligen möjligt att hjälpa eller vårda någon ur ett negativt tillstånd, samtidigt som vi kapar av eller influerar den personen bort från sin egen kraft, makt eller hälsa. Låt oss dyka in i det här ämnet tillsammans.

Att hjälpa någon innebär i sig att, influera en persons egna tankar och handlingar gentemot sin egen hälsa, välmående eller upplösta tillstånd. Vi kan inte hjälpa någon eller vårda någon eller stötta någon, samtidigt som vi låser fast dem i en upplevelse av motsats till hälsa, inkapabilitet, maktlöshet eller ett negativt känslotillstånd såsom att känna sig emotionellt liten.

Att hjälpa, vårda eller stötta någon i sig, är att hjälpa någon öppna dörren gentemot ett upplöst tillstånd.

Att försöka vårda eller hjälpa någon samtidigt som vi influerar dem att stänga dörren gentemot sin egen hälsa, är lite som att försöka bli torr genom att hälla mer vatten på sig själv.

I samhället så kommer vi se många olika versioner av att hjälpa någon eller vårda eller stötta någon, som innebär att vi egentligen möjliggör för den personen att känna sig maktlös eller inkapabel att nå sin egen hälsa, välmående eller makt.

Det sker såklart genom att ”hjälpa”, vårda eller ”stötta” någon från fysiska handlingar såsom ord, subtila pikar eller direkta val gentemot den personen. Men också, att hålla någon i ett fokus som förminskar dem eller kapar av deras egen makt.

Det kan ju till exempel se ut såhär!

En mamma ”vårdar” eller ”hjälper” sitt barn med allt mellan att välja kläder till att bestämma barnets aktiviteter eller plocka upp pennorna som ramlade på golvet. Den här mamman pratar till sitt barn subtilt som att de inte är kapabel att göra eller välja någonting själv, eller som att det aldrig är tillräckligt när barnet gör någonting själv.

Barnet börjar ifrågasätta sig själv och sin egen inbyggda förmåga. De börjar översätta livet som att dem aldrig är tillräckliga och aldrig kan göra någonting själv. De börjar forma en själv-bild som kapar av sin egen förmåga, och barnet börjar känna sig instängt i sitt eget perspektiv av otillräcklighet eller oförmåga att göra någonting själv. De börjar ifrågasätta och uppleva en förvirring kring sina känslor, det känns dåligt att känna en separation från sin inbyggda kraft och förmåga, men det är hur ens verklighet har speglat ens identitet och vem vi tror att vi är. Det är också hur vi tror att kontakt och kärlek ser ut, vi känner kontakt till andra när vi inte känner och lever ut vår egen förmåga.

Eller: En person ”hjälper” en annan person genom att berätta saker för dem, som om den personen inte vet någonting själva, eller förminskar deras intellektuella förmåga. Det ser ut som att den ena personen har hjälpt den andra personen med någon form av intellektuell fakta, men när den ena personen ”hjälper” den andra personen, samtidigt som att dem fokuserar på den personen som inkapabel eller dum eller utan intellektuell förmåga, så har vi istället influerat den personen ifrån sin egen kraft eller kapabilitet, istället för att hjälpa dem gentemot sin kraft eller kapabilitet.

Eller: En person är fysiskt sjuk, och alla runtomkring den personen fokuserar på den personen som sjuk, som att deras identitet är sjukdom, eller som att just den här personen har ingen öppen väg gentemot sin egen hälsa. De inser inte att när de sätter den här personen i ett konstant fokus av sjukdom, så möjliggör dem en verklighet där personen kapas av från sin egen koppling till sin potential för hälsa, välmående och inbyggda möjlighet för ett positivt tillstånd. Sjukdom eller motsats till hälsa, känns dessutom i sig självt som motsatsen till hälsa eller välmående eller empowerment eller positiv känslonyans inom en person, och när någon pratar till någon annan med ett fokus som låser dem in i ett negativt tillstånd, så är det ett säkert kort att ofta skapa en negativ relation eller ett undermedvetet motstånd till personen som håller en i det fokuset. Bli inte förvånad om personen börjar skapa en emotionell distans, eller forma en irritation till den personen, som inte stöttar personen i sin egen kontakt med sin egen hälsa.

Istället, så kan vi överväga att att hjälpa någon, är att stämma in sig själv gentemot vad någons hälsa eller genuina expansion är. Är det att hjälpa eller vårda någon på ett specifikt vis som är deras hälsa? En persons genuina behov är ibland bokstavligen att ta emot hjälp eller stöd eller vårdande på ett specifikt vis. Eller är det att låta dem använda sin egen kapacitet eller kraft just nu?

När det kommer till att hjälpa eller vårda en annan person, eller en del av sig själv, så behöver vi fråga oss själva om vi i själva verket genom den handlingen eller tanken, öppnar personen gentemot sin egen hälsa, eller stänger personen från sin egen hälsa. Det här är ibland trixigt eftersom det kan ske på ytterst subtila vis, och vi behöver vara ärliga med vad som faktiskt sker inombords och inom den andra parten.

Vi behöver fråga oss själva, vad är vår undermedvetna anledning till varför vi egentligen hjälper eller vårdar den personen? Till exempel:

Jag har lärt mig att det enda sättet att ha ett självvärde och därmed känna mig älskad, är genom att vara behövd av någon. Eftersom mitt sanningssystem lyder att det enda sättet att vara älskad är att vara behövd av någon, så behöver jag alltid någon i min närhet som behöver mig för att uppleva kärlek. Men, om den personen faktiskt läks och inte längre behöver mig, så hotas min upplevelse av kärlek. Så jag har en investering i att ”hjälpa”, ”vårda” eller ”stötta” den personen, samtidigt som vi egentligen influerar dem att stanna i ett tillstånd av ohälsa eller behövande, så att dem fortfarande är i en position av att behöva oss, och vi förlorar inte kärlek. Till exempel, säg att jag vårdar eller hjälper personen fysiskt med att laga mat eller städa eller duscha, men jag håller samtidigt personen i ett perspektiv genom mina ord och mitt fokus, som att dem aldrig själva kommer vara kapabla att laga mat eller städa eller klara sig själv. Det fokuset och mina ord gentemot den personen, influerar dem att stängas ute från sin egen makt, kraft, hälsa eller potential att läka. Den undermedvetna anledningen till varför vi hjälper eller vårdar någon, är för att vi behöver att dem behöver oss, så att vi kan känna oss älskade. Ser ni?

Observera dig själv i din process av att hjälpa eller vårda eller stötta andra, eller dig själv, är det en likt en stöttepelare gentemot någons hälsa? Om inte, tillåt dig själv att istället hjälpa dig själv. Vad är vårt egentliga behov eller personlig vilja, som visar sig i impulsen att hjälpa någon, som vi inte varit ärlig med tidigare?

Utvecklingstrauma är en term som beskriver trauma eller hinder i kritiska faser av den emotionella utvecklingen i barndomen.

Många refererar till den här perioden som mest essentiell mellan ungefär 0-7 år, men det är också möjligt att säga att allt emotionellt trauma, eller barndomstrauma är en form av utvecklingstrauma, eftersom det är ett sätt att beskriva hur delar av ens emotionella utveckling ”rubbas” ur linje med hälsa, och därmed inte kan “växa upp”, eller “fastnar” emotionellt i ett tidigt stadie.

Till exempel:

En process av emotionell utveckling är att forma en trygg och hälsosam anknytning och relation till sin omgivning, som innebär till exempel att det är möjligt att behålla sin egen individualitet samtidigt som vi formar kontakt till andra människor.

Men säg att processen av att forma anknytning och relation till sin omgivning, präglades av gränsöverträdelse, och det var inte möjligt i sin miljö, att behålla sina gränser och individuella behov, viljor och egenskaper, och samtidigt behålla kontakt och kärlek till sin omgivning. Ens emotionella process att forma kontakt som behåller individualitet och gränser, är rubbat.

När en del av ens emotionella utveckling präglas av trauma, så betyder det att en del av ens emotionella sfär eller process rubbas kring en viss aspekt av ens behov eller emotionella uppsättning.

Lite som att en del av ens varelse ”fastnar” i det stadie som inte mött behov eller utvecklats emotionellt ”intakt”. Och som översätts i ens vidare upplevelse som ett icke-läkt trauma. Det här är varför vi ser och upplever vuxna personer, de kanske är 25 eller 67 eller 93, som fortfarande bär, känner och/eller externt uttrycker barndomstrauma. 

Till exempel:

En person vars tidiga verklighet präglades av en omgivning som påtvingade ett gränsöverskridande eller övergivande av sin individualitet, för att behålla kärlek och kontakt till dem, är nu kanske 25, 67 eller 93, men fortfarande ”fast” i den emotionella pusselbit som saknades eller det som vållade emotionellt trauma, det som egentligen behövde innebära att kontakt och kärlek tillåter att behålla sina gränser och individualitet i tidig barndom. Det kanske är ett trauma som sker i 1 eller 2-års-åldern, men uttrycker sig i personens nuvarande relationer eller vuxna kropp. Det kanske uttrycker sig som rädsla och distans av intimitet, eftersom intimitet och kontakt betyder att överge sig själv och sina gränser, för att behålla kontakt och kärlek.

Och om vi ser att utvecklingstrauma essentiellt är barndomstrauma som präglar ens emotionella upplevelse, så betyder det att vi alla bär utvecklingstrauma på olika plan eller i olika grader.

Så låt oss utforska ett perspektiv kring narcissism, eller specifikt den komponent av narcissism som upplevs som själv-centrering eller egoistiskt fokus, som helt förändrar och introducerar ett nytt perspektiv på vad narcissism egentligen är!

Många ser på narcissism som ett tillstånd av “självkärlek”, eftersom det ofta ser ut som ett extremt självfokus eller självcentrering. Men narcissism är ett tillstånd av brist på själv-kärlek, eller brist på upplevelsen av trygghet och säkerhet kring behovet av kärlek och kontakt i tidiga relationer. Det som verkar som ett extremt självfokus eller självcentrering, är ett konstant tillstånd av överlevnad. Det är ett konstant tillstånd av bevarande om den lilla förminskade idé av kärlek som finns kvar inom ens varelse. Ett tillstånd av brist på själv-kärlek, eller brist på trygghet och säkerhet kring kärlek, är ett resultat av bristande mötta emotionella behov eller en motsats till skapandet av trygg kontakt och kärlek i tidiga relationer.

Det betyder förövrigt att narcissism är ett tillstånd som existerar inom mer eller mindre alla människor på olika plan, om vi ser att narcissism eller ”narcissistiska tendenser” är ett tillstånd av trauma kring kontakt & kärlek från relationer, eller icke-mötta tidiga behov. För en person som ser på en persons narcissistiska tendenser utifrån, så ser narcissism ut som en oförklarlig komponent av ett “never-ending självfokus” eller metoder att bevara känslan av viktighet, betydelse och att känna sig sedd, hörd eller fokuserad på.

Men är det som ser ut som denna narcissistiska egocentrism och självfokus, också en del av utvecklingstrauma? Det vill säga, det som innebär att ”fastna” i en viss emotionell fas från barndomen, i vuxen ålder?

En del av ens process av emotionell utveckling som barn, är ett naturligt självcentrerat fokus. Det betyder inte vi som barn har ett bristande intresse av ens omgivnings välmående, eller en fundamental egocentrisk ondska, som vi ofta kanske kopplar till idéen av okompromissat självfokus.

Det betyder att ens naturliga ”uppgift” som barn, är att vara receptiv och fokuserad gentemot att möta sina emotionella och fysiska behov, för sin naturliga överlevnad och hälsa, behov som det inte kan möta själv, och som det är beroende av ens omgivning för att möta.

Eftersom majoriteten av våra behov sker genom ens externa omgivning, såsom mat, vatten, eller alla sociala och emotionellt baserad behov, så betyder det att det vi behöver från ens omgivning som barn, är en omgivning som också är fokuserade på ens emotionella och fysiska behov för ens överlevnad och emotionella hälsosamma utveckling.

Så, till exempel: Ett barn som är 1 eller 2, går ofta inte fram till sin mamma och säger: finns det någonting jag kan hjälpa dig med idag, disken eller att städa eller lyssna på dina behov? Det är någonting som känns instinktivt och intuitivt fel med hela den meningen för dem flesta av oss som läser den… Ett barns naturliga fokus, är inte sin omgivnings behov, eftersom det är utanför ramen av dess överlevnad och emotionella utveckling, det är helt enkelt att vara receptiv för sina egna behov.

Ett behov är en viss omständighet eller komponent, som representerar en levande arts tillstånd av hälsa. Till exempel: En blomma behöver vatten och syre, för att uppleva sig själv i ett tillstånd av hälsa & positiv funktion!

Vi alla är ganska vana vid att när vi känner & upptäcker en inre signal av ett fysiskt behov, såsom hunger eller törst… Så hittar vi sedan en väg eller en handling att möta det behovet. Till exempel: Vi kanske planerar för att äta lunch, eller går och hämtar ett glas vatten, för att möta behovet hunger eller törst!

Ett emotionellt behov är en komponent, som representerar hälsa & positiv känsla på ett emotionellt plan (lycka, välmående, lättnad). Till exempel: Emotionell kontakt till andra människor, hjälp, stöd, fysisk beröring, frihet att uttrycka sig själv, eller olika former av kontakt, närhet & kärlek. Vi vet att vi har ett emotionellt behov, när det känns som en signal på insidan, likt hunger eller törst, eller en känsla av "brist" på någonting!

Så, för att uppleva emotionell hälsa och lättnad, tänk om vi behöver implementera samma process för våra emotionella behov, som vi gör med våra fysiska behov? Det vill säga:

1. Se och känna det inombords, och sedan: 2. Hitta en väg att möta det!

Till exempel: Jag observerar och känner att mitt behov är fysisk kontakt & beröring, så jag hittar en väg eller en handling som leder till att möta det behovet. Såsom: Jag deltar i ett event som bygger på att skapa fysisk kontakt! Jag kommunicerar mitt behov av fysisk kontakt till min partner! Eller, jag sträcker ut min hand till personer som har samma emotionella behov som mig, för att ömsesidigt möta varandra i det. 

För att uppleva lycka, hälsa eller välmående på ett emotionellt plan, så är det en bra idé att börja lära sig att lyssna på dem, och sedan agera i linje med att möta dem, vi kan till och med brainstorma en rad olika kreativa idéer och alternativ i att möta våra emotionella behov, som vi kanske först inte sett eller vetat.

SAKURA är en plattform som är skapad för att hjälpa med det, för människor att möta andra, som vill utforska samma emotionella behov eller läkningsprocess.

Till exempel: Det finns en hel grupp, och kategori för behovet fysisk beröring, som inkluderar olika människor som vill utforska precis det behovet på ett sätt som känns tryggt och säkert, men även lite läskigt och nytt.

 

Ett behov är en viss komponent eller omständighet som en levande varelse behöver för att uppleva sig själv i ett positivt tillstånd/överlevnad. Till exempel: En blomma behöver vatten och syre för att överleva/uppleva sig själv i ett tillstånd av hälsa. Eller: En människa behöver mat, vatten och syre för att överleva eller uppleva hälsa.

Hur kan jag fortsätta utforska emotionella behov?

• Boka en session med en aktör här:
• Prata om emotionella behov med andra här:
• Läs om emotionella behov här:

I mörkret av trauma och emotionella sår så ser vi på oss själva genom en smärtsam lins… Vi ser på oss själva genom det som är definitionen av trauma – en intern upplevelse av motsats till kärlek eller brist av kärlek, som stannar kvar i ens interna upplevelse som en obearbetad ryggsäck.

Den här ryggsäcken är alla känslor, sanningssystem, tankar, rädslor och betydelser som säger och lärt sig: jag är inte älskad, jag förtjänar inte kärlek, jag är inte tillräckligt bra för kärlek, jag kan inte nå kärlek. Det som känns som smärta, ångest, tomhet och andra negativ känslor, och som skapar impulsen att vilja bort från det eller bli av med det. Eftersom negativ känsla såklart känns dåligt & läskigt inombords.

Det här skapar den här paradoxen…

Vi ser på oss själva som oälskvärda, (eftersom det är det som är själva trauma-biten kring det hela), vi har lärt oss någonting inombords om oss själva som innebär motsats till kärlek, och vi började forma negativa tankar och känslor riktade inombords enligt upplevelsen: jag är inte älskad, jag förtjänar inte kärlek, jag är inte tillräckligt bra för kärlek, jag kan inte nå kärlek, jag har gjort någonting för att slängas utanför kärlek, kärlek vill inte ha mig tillbaka, kärlek är ouppnåelig, kärlek är oberäknelig och inkonsekvens eller kärlek kommer med någonting negativt, osv.

Så vi ser på oss själva genom den här trauma-linsen, och säger, för att jag någonsin ska kunna älskas, av mig själv, eller av någon annan, eller av universum, så måste jag läka, först. Jag måste bli av med det som är oälskvärt för att sedan kunna älskas, dvs dem negativa känslor, tankar eller energi som känns som motsats och brist till kärlek, som vi ser och känner som fulhet, värdelöshet, oälskvärdhet på grund av trauma.

Paradoxen är såklart att samtidigt som vi säger till oss själva, jag måste ändras först, jag måste läkas först eller jag måste bli av med någonting först, innan jag kan älskas eller känna kärlek, så har vi skapat ett inre klimat, som säger jag måste vara någonting specifikt eller någonting annat än det som jag är, känner eller upplever just nu för att kunna älskas. Det betyder att vad som än pågår inom mig just nu, är inte värt kärlek, kommer inte få kärlek och kommer därmed inte få nudda, känna, visas eller vara kärlek.

Vi har en intern miljö, som redan känner smärta, för att den lärt sig att den inte förtjänar kärlek, kan nå kärlek eller är värd kärlek, och av ren impuls, så matar vi den med ännu djupare meddelanden, att den måste ändras för att förtjäna kärlek. Samtidigt som vi ju ofta kan erkänna att vi hoppas att det leder till genuin läkning eller förändring från smärta… Känner du igen dig, precis lika mycket som mig?!

Men, om vi tittar på det med nya ögon… Det är ju lite som att skrika på ett barn att för få dem att sluta vara ledsen, eller lite som att bestraffa ett fysiskt sår för att det inte läker tillräckligt snabbt.

Läkning skulle kunna sammanfattas i ganska enkla termer, som att helt enkelt skapa en tillräcklig trygg, öppen och kärleksfull miljö, så att någonting naturligt känner sig tillräckligt tryggt att transformeras. Det innebär att någonting tillåts vara eller uttrycka sig precis som det är, i en miljö som accepterar och tillåter det, för att möta det med den närvaro & trygghet som det behöver för att naturligt börja röra på sig och transformeras gentemot läkning. Varesig det är ilska, smärta, skam, skuld, eller vad som helst. Det behöver inte vara bekvämt. 

Likt att ge någon en kram och låta dem känna värmen av någons famn. Likt att vara en öppen närvaro för någons känslor att komma fram och uttryckas. Likt att introducera positiv energi-miljö till en planta som tilltåts bada i den nya läkande positiva energin. Eller likt att vara en trygg pelare för någons smärta att komma fram till ytan och röra sig igenom ens upplevelse. Eller likt att skapa en positiv och ren miljö för ett fysiskt sår att läkas i.

Det som är det läskiga steget med själv-acceptans eller att älska sig själv, är att… vi ofta tror att att möta ens oälskvärda delar med kärlek, acceptans, förståelse eller öppenhet, betyder att fastna i eller aktivt välja att stanna i ens negativa känslor och tankar. Det är därför, idéen att möta sig själv i det som känns oälskvärt med kärlek eller förståelse eller öppenhet, ofta är och känns direkt brutalt. Enligt ens interna alarmsystem, så är det det sista ens rädsla-baserade impuls vill göra, vi vill bort från det som känns smärtsamt.

Men bortom illusionen att själv-kärlek innebär att välja att fastna i negativa känslor och tankar och inre upplevelser, så kommer vi ofta hitta någonting helt annat…

Vi kan se på oss själva nästan lite som en honungs-fylld bikupa. Bikupan eller honungen är ens naturliga essens, medvetande, varelse eller personlighet, och alla bin som sätter sig på den är de känslor, tankar, sanningssystem, betydelser och rädsla, som formas runt omkring oss själva när vi möter negativa upplevelser och influenser. Till exempel: Säg att honungen är ens interna naturliga essens i att uttrycka sig fritt, och alla bin är sanningssystem och känslor som säger att att uttrycka sig leder till skam.

Att omfamna sig själv i namnet av kärlek och rå acceptans, känns först som att vi väljer dessa bin, eftersom vi väljer att möta det, tillåta det att uttrycka sig eller skina positiv och öppen energi gentemot det.

Men vad händer med någonting när det möter kärlek eller acceptans? …. Fastnar det i sin smärta? Nej, det börjar ju transformeras! Det möter ju det som den längtat efter, eller det som den varit i brist av i sitt trauma… Kärlek!

Någonting som händer när vi formar en kontakt till ens omgivning av brist på kontakt, brist på emotionellt band eller brist på känslan av kärlek i olika grader, är att vi formar en känslonyans av tomhet på insidan. Den känslan av tomhet reflekterar ofta det som inte hände, men som vi behövde, snarare än någonting som aktivt HÄNDE.

Såsom:

*Jag behöver emotionell närhet och intimitet, men jag upplevde en distans av emotionell kontakt till min omgivning, eller att jag aldrig kunde nå dem emotionellt.

*Jag behöver fysisk närvaro, kontakt och beröring, men jag upplevde osäkerhet, brist eller motsats till fysisk beröring, och en brist i det behovet fysisk kontakt.

*Jag behöver att min omgivning lär känna personen som jag är på insidan, vad jag gillar, vad som är mina talanger, vad som är mina intressen, viljor och behov, men upplevde en brist på att kopplas samman till andra människor genom mitt interna jag.

 

Vi har lärt oss och format en upplevelse av människor, genom upplevelsen brist på kontakt – i barndomen. När vi börjar koppla och associera människor till brist av kontakt, kärlek eller emotionell närhet, band och anslutenhet, så börjar vi ofta se på människor från linsen av tomhet. Vi har upplevt i tidig barndom, att människor är lika med brist på kontakt, och tomhet.

Så det finns en intressant liten sits som vi ofta hamnar i kring tomhet, och det är det här…

Vi kopplar och associerar människor med tomhet, aka. brist på kontakt, emotionell intimitet, fysisk närhet och känslan kärlek, så vi har ingen direkt vilja att skapa kontakt till dem, eftersom vi ser dem genom linsen tomhet, meningslöshet och brist på kärlek, enligt formad association till relationer och människor. Så, vi undviker människor, eller skapar en aktiv distans mellan sig själv och andra, varför inte? Andra människor känns som meningslöshet och tomhet.

Men twisten är att, samtidigt som vi gör motstånd till människor för att dem känns och associeras till tomhet, så har tomheten skapats på grund av brist på emotionell och fysisk kontakt och kärlek, och det är emotionell och fysisk kontakt och kärlek, som behövs för att läka emotionellt upplevd tomhet.

Så för att läka den, så behöver vi släppa in människor, och skapa en ny association till dem, som är genuin kontakt. Ett ganska så läskigt steg, när vi är övertygade om att människor är lika med tomhet & meningslöshet.

Så vad gör vi, om vi kopplar människor till känslan tomhet, men vi behöver samtidigt mänsklig kontakt för att läka tomheten?

Här är mina bästa tips.

*Engagera din varelse gentemot fysisk kontakt. Fysisk kontakt är ett av våra basbehov, fysisk kontakt och beröring sänder ut hormonet Oxytocin i hjärnan. Fysisk kontakt är inte bara ofta det som vi missat i barndomen eller upplever en brist av, och som ens tomhet behöver för att återställas, det är också en form av kontakt som ju inte går att missuppfatta eller missförstå som tomhet när vi känner den på samma sätt, såsom ord eller handlingar. Fysisk kontakt när vi känner den liksom pratar av sig själv och det är svårt att känna fysisk beröring och inte uppfatta det som kontakt, och det kan argumenteras att det är ett av de snabbaste sätten för läkning av tomhet och brist på känslan kärlek.

 

*Om du är någon som känner extrem rädsla för kontakt, eller extrem avstängdhet till kontakt, eftersom människor känns tomma och meningslösa enligt vår verklighetslins, så behöver vi ibland komma fram till en breaking point. Den här breaking pointen är att välja mellan någonting som känns som totalt lidande, dvs. isolering, ensamhet och brist på kontakt, och mellan någonting som känns extremt läskigt, vilket är att välja människor och kontakt. Med andra ord, är det värt det att stanna i isolering, ensamhet och brist på kontakt? Är det värt det att ge sig själv chansen att bygga kontakt och välja kontakt, och återupptäcka vad det är bortom ens upplevelser av tomhet, distans och emotionell meningslöshet kring människor? Om vi kommer fram till att det inte är värt det att stanna i isolering och ensamhet, och att det inte är ett alternativ att stanna i det, är det inte värt risken att experimentera och se vad kontakt och kärlek är?

 

*När vi har upplevt brist på kontakt och en emotionellt eller fysiskt distanserad relation till sin omgivning i barndomen i olika grader, så betyder det att vi ofta har en väldigt meningslös och tom version av vad kärlek är. Så, när någon nämner ordet kärlek, så ser vi det som någonting som antingen är smärtsamt eller meningslöst och tomt. Om det här är din upplevelse, så kan vi börja definiera om vad kärlek är, och hitta vad kontakt är som känns bra. Öppna dig för att hitta vad som känns som genuin kärlek i din verklighet, skriv en lista eller hitta dem varsomhelst och närsomhelst i din verklighet, som en detektiv som undersöker vad kärlek är och vad som känns som kärlek inombords. När kände du genuin kärlek? Vad påminner dig om kärlek? Vad är den närmsta känslan till kärlek som du har känt i ditt liv? Fortsätt hitta kärlek och tillåt dig att visas vad kärlek är i små saker, tills vi bygger en ny relation till vad kärlek är och hur det känns, som känns bra.

 

*Skriv en go-to-lista för kontakt. Vad känns mest som kontakt och kärlek i din upplevelse, till andra människor? Det kanske är, fysisk beröring, att spendera tid tillsammans i en viss aktivitet, att uttrycka sina känslor direkt och rått till någon annan, osv osv. Använd den här go-to-listan när du känner tomhet och meningslöshet, och hitta sätt att checka av dem. Tillåt dig känna hur kontakt känns, och låt det börja omdefiniera sin relation till andra människor, från tomhet, till någonting som börjar kännas som kärlek.

 

*Hitta bevis på hur och var kontakt existerar som känns som att det makes sense för din varelse att köpa som bevis. Finns det någon relation ute i världen som skapar känslan av att kontakt existerar? Finns det någon film som skapar känslan av att kontakt existerar? Samla dessa bevis, skriv ner dem eller mentalt notera dem i din upplevelse, och låt dem backa upp idéen, att människor kan kännas som den fulla känslan av kontakt och kärlek, och därmed bevis bakom att ens tidigare upplevelse av relationer baserades på trauma, eller upplevelsen av brist på kontakt.

 

*Du kan också testa att skriva utifrån din tomhet, låt den skriva på ett papper utan motstånd tills vi börjar se eller förstå den. Till exempel: Vi kanske börjar skriva utifrån sin tomhet som mellan raderna berättar att den vill känna fysisk kontakt, vi kanske börjar skriva utifrån sin tomhet vad ens hanteringsmekanismer kring sin tomhet är, vi kanske börjar skriva utifrån ens tomhet vad den är rädd för kring att skapa kontakt med människor, vad dens sanningssystem och upplevelser kring människor är, eller vad den behöver för att kunna känna sig trygg med att skapa kontakt till människor igen, med hoppet att människor kan börja kännas som kärlek.

 

*Utforska ditt motstånd till kontakt, eller den temporära vilja som formats inombords för att inte skapa kontakt till andra människor. Dvs, det inombords som ser en risk med kontakt, eller som ser att det kommer med någonting smärtsamt. Varför vill delar inombords INTE skapa kontakt, och vad är den sårbara anledningen till det? Till exempel: Kontakt innebär att förlora sin frihet, kontakt innebär att ha det och sedan förlora det, kontakt innebär att saker och ting behöver ske emot mina egna gränser, osv.

 

*Hitta människor som KAN känna kärlek och kontakt, och läk tillsammans med dem som kan visa dig den känslan. Vi kan tillåta oss själv att skita i dem som känns tomma och meningslösa i den här läknings-processen, och fokusera på dem som redan kan visa en vad kärlek och kontakt är.

 

*Låt dig själv hitta kontakt i små steg, som känns som själv-kärlek och i en takt som gör att vi vågar släppa in emotionell och fysisk kontakt. Vi kan se på det som att tomhet är som en mugg, och vatten är kärlek och närhet och kontakt. När vi saknat dessa element så känns det ofta extremt läskigt att återigen släppa in det, samtidigt som ens varelse vill det bakom kulisserna. Det kan kännas överväldigande, läskigt, ”för mycket”, eller till och med hotande, eftersom vi kopplat kontakt till någonting som vi inte är vana med, eller kan förlora. Så, vi kan hälla lite vatten i taget, för att göra det i en takt, som känns som mjukhet och förståelse.

Vi vill helt enkelt ta steg, för att börja bevisas att kärlek och kontakt kan kännas via andra människor, och inte längre behöver kopplas till total tomhet och meningslöshet. Välj ett steg att börja med.

Låt oss lära oss hur vi skapar genuin kontakt till varandra, så att vi kan associera genuint känd djupare kärlek och kontakt, när vi ser på andra människor, så att vi kan låta dem vara här, och släppa in dem.

 

Vill du lyssna och titta istället? Klicka här