Hej,
Jag vill dela lite om min upplevelse av Medvetandet. Brukar vanligtvis inte dela fritt så tänker att jag ska göra det.
Det känns gränslöst. Det känns som Gud. Jag upplever mer och mer att Medvetandet har och ÄR Herravälde över hela min upplevelse. Det är lite skrämmande att inse att jag skapar allting. Att det inte finns någonting annat att peka på förutom min egen nivå av medvetenhet av det Medvetandet som Jag/Vi är. Skrämmande är nog inte rätt ord. Medvetandet är ju inte rädd alls. Det är ren kärlek. Det känns så bra och fridfullt. Det är snarare att jag har motstånd mot ansvaret som det innebär.
Det är ingen annan som bär ansvaret för min upplevelse. Mitt liv ser ut som det gör på grund av mig. Det är ju rätt befriande när jag tänker på det. Det betyder att ingenting händer av slump. Ingenting är en slump. Jag kallar saker och ting till mig, eller så kan jag säga att saker och ting manifesteras genom mig. Eller att jag är saker och ting, men det finns inga saker och ting, det finns endast Jag. Ingen separation någonstans. Det inre och det yttre är Ett Medvetande.
Vad handlar motståndet om då, egentligen?
Jag har haft så många bilder av platser, människor och ting. Mina förklaringar, mina tolkningar visas ju vara utan substans när jag inser att allting är Jaget, och att Jaget är Gud. Det finns ingen motståndskraft eller någonting som kan motsätta sig Enheten. Man kan väl säga att jag är fäst vid mina idéer av maktlöshet och att vara ett offer. Detta är jag villig att släppa. Det finns en rytm som lever mitt liv, eller ska vi säga att det lever Sitt Liv. Den Rytmen är harmonisk och vet allt. Den vet den bästa vägen, den mest ansträngingslösa vägen. Mirakel är naturliga och ordinära upplevelser i den här Enheten som Vi är. Jag älskar det egentligen. Jag vill ha mer av det. Det finns ju ingenting att vara rädd för. Rädsla kommer inte på fråga i Kärlek. Det är en vanföreställning, en projektion av ingenting.
Jag är tacksam för min evigt expanderande upplevelse av Alltet.
.
