Breath-work (på svenska andningsarbete) är en form av utövande som bygger på andningsövningar. Det är olika sätt att använda medveten och systematisk rytm, takt och tekniker genom sitt andetag för att uppnå olika positiva hälsofördelar eller fysisk/emotionell läkning.
Här är par noterade fördelar:
Breath-work bygger på en av människans mest fundamentala funktioner, andning. Andning är kroppens sätt att transportera syre till kroppens celler, samt utbyta koldioxid vid utandning. Breath-work bygger på olika konstellationer av kroppens funktion för inandningar & utandningar.
Här är ett par olika tekniker att använda utandning och inandning för läkning & positiva hälsofördelar:
Diafragma Andning (Diapragmic Breathing)
Andningsövningar som sker från diafragman, till skillnad från "ytlig andning" från bröstet. Diafragma andning kallas även "belly breathing" eller "djup andning".
”Box Breathing”
Växelvis Näsborrsandning (Alternate Nostril Breathing)
Näsborrsandning är en andningsövning som bygger på att andas genom en näsborre i taget, genom att blockera in-och-utandning från den andra näsborren, till exempel med ett finger. Och sedan byta sida, i olika takter, konstallationer och tidslängd. Till exempel: In genom en näsborre och ut genom den andra, in och ut genom en näsborre och in och ut genom den andra, in och ut genom en näsborre flera gånger innan byte till den andra näsborren, eller olika sätt att hålla andan mellan bytet av näsborre. Studier visar att det påverkar hjärta, lungor och hjärnan positivt.
Den här övningen kallas också ibland "Nadi Shodhan pranayama".
_________________________________________________________
Studier om Breathwork:
_________________________________________________________
Här är ett par olika former/metoder av breathwork:
Shamansk Breathwork, Transformativ Breathwork, Holotropisk Breathwork, Återfödelse-Breathwork mm.
Hur kan jag fortsätta utforska Breathwork?
Frågan som har potentialen att förändra hur vi blåser hål på en trigger, är: ”Hur är eller upplevs det här som ett hot?”
En trigger kan enkelt beskrivas som oläkta känslor & tankar som petas igång, av en intern tanke eller genom en extern upplevelse, som ”kommer upp till ytan” från sin undermedvetna gömma.
Till exempel:
När någonting triggas inombords, så är det som att ett alarmsystem går igång inombords som ser, tror eller upplever att någonting är ett hot gentemot ens emotionella eller fysiska välmående/överlevnad. Ett hot är ett tillstånd som representerar idéen av att någonting internt eller externt riskerar motsäga fysisk eller emotionellt välmående/överlevnad.
Till exempel:
Ett tillstånd av att se, tro eller uppleva att kärlek försvinner, är ganska så förståeligt ett extremt smärtsamt och läskigt tillstånd. Och skapar panik eller stress, eller andra känslor.
Så frågan: "Varför är eller upplevs det här som ett hot?" är en fråga som pekar på förståelsen kring varför någonting skapas som en negativ eller reaktiv motström inombords, som känns som en form av lidande. Eller, det visar vilken form av rädsla inombords som berättar vad vi inte vill uppleva.
Så att använda eller implementera den här frågan, kan till exempel se ut såhär:
Lättnaden i den här övningen är att när vi ställer den här frågan och svarar på den, så pekar vi på exakt den idé eller tanke som skapar den negativa känslan. Hotet beskriver vilken nyans av tanke som skapar känslan av smärta, ilska, maktlöshet, skam eller en annan känsla. Det hjälper en att förstå ens starka reaktion av överlevnad, samt varför just den specifika händelsen eller upplevelsen kopplades till en trigger.
När vi ställt frågan: ”hur och varför upplevs det här som ett hot?” och sedan svarat på den, så kan vi även se vad vårt egentliga behov eller vilja är, på andra sidan det myntet. Till exempel: Om hotet inom att en person lämnar en relation, är att det hotar att kärlek försvinner, så ser vi att ens behov och vilja är att kärlek stannar, och känslan av konsekvent kontakt är här.
Vi kan sedan rikta all energi och fokus, gentemot att möta det behovet, som vi ser på andra sidan myntet av den här frågan!
Nästa gång som du upplever ett känslotillstånd som känns som en motström till en positiv känsla, eller som en aktiv trigger, testa att ställa den här frågan och se hur den här möjlighet att skapa en omedelbar lättnad inombords. Hur och varför upplevs det här som ett hot?
Hur kan jag fortsätta utforska triggers?
I mörkret av trauma och emotionella sår så ser vi på oss själva genom en smärtsam lins… Vi ser på oss själva genom det som är definitionen av trauma – en intern upplevelse av motsats till kärlek eller brist av kärlek, som stannar kvar i ens interna upplevelse som en obearbetad ryggsäck.
Den här ryggsäcken är alla känslor, sanningssystem, tankar, rädslor och betydelser som säger och lärt sig: jag är inte älskad, jag förtjänar inte kärlek, jag är inte tillräckligt bra för kärlek, jag kan inte nå kärlek. Det som känns som smärta, ångest, tomhet och andra negativ känslor, och som skapar impulsen att vilja bort från det eller bli av med det. Eftersom negativ känsla såklart känns dåligt & läskigt inombords.
Det här skapar den här paradoxen…
Vi ser på oss själva som oälskvärda, (eftersom det är det som är själva trauma-biten kring det hela), vi har lärt oss någonting inombords om oss själva som innebär motsats till kärlek, och vi började forma negativa tankar och känslor riktade inombords enligt upplevelsen: jag är inte älskad, jag förtjänar inte kärlek, jag är inte tillräckligt bra för kärlek, jag kan inte nå kärlek, jag har gjort någonting för att slängas utanför kärlek, kärlek vill inte ha mig tillbaka, kärlek är ouppnåelig, kärlek är oberäknelig och inkonsekvens eller kärlek kommer med någonting negativt, osv.
Så vi ser på oss själva genom den här trauma-linsen, och säger, för att jag någonsin ska kunna älskas, av mig själv, eller av någon annan, eller av universum, så måste jag läka, först. Jag måste bli av med det som är oälskvärt för att sedan kunna älskas, dvs dem negativa känslor, tankar eller energi som känns som motsats och brist till kärlek, som vi ser och känner som fulhet, värdelöshet, oälskvärdhet på grund av trauma.
Paradoxen är såklart att samtidigt som vi säger till oss själva, jag måste ändras först, jag måste läkas först eller jag måste bli av med någonting först, innan jag kan älskas eller känna kärlek, så har vi skapat ett inre klimat, som säger jag måste vara någonting specifikt eller någonting annat än det som jag är, känner eller upplever just nu för att kunna älskas. Det betyder att vad som än pågår inom mig just nu, är inte värt kärlek, kommer inte få kärlek och kommer därmed inte få nudda, känna, visas eller vara kärlek.
Vi har en intern miljö, som redan känner smärta, för att den lärt sig att den inte förtjänar kärlek, kan nå kärlek eller är värd kärlek, och av ren impuls, så matar vi den med ännu djupare meddelanden, att den måste ändras för att förtjäna kärlek. Samtidigt som vi ju ofta kan erkänna att vi hoppas att det leder till genuin läkning eller förändring från smärta… Känner du igen dig, precis lika mycket som mig?!
Men, om vi tittar på det med nya ögon… Det är ju lite som att skrika på ett barn att för få dem att sluta vara ledsen, eller lite som att bestraffa ett fysiskt sår för att det inte läker tillräckligt snabbt.
Läkning skulle kunna sammanfattas i ganska enkla termer, som att helt enkelt skapa en tillräcklig trygg, öppen och kärleksfull miljö, så att någonting naturligt känner sig tillräckligt tryggt att transformeras. Det innebär att någonting tillåts vara eller uttrycka sig precis som det är, i en miljö som accepterar och tillåter det, för att möta det med den närvaro & trygghet som det behöver för att naturligt börja röra på sig och transformeras gentemot läkning. Varesig det är ilska, smärta, skam, skuld, eller vad som helst. Det behöver inte vara bekvämt.
Likt att ge någon en kram och låta dem känna värmen av någons famn. Likt att vara en öppen närvaro för någons känslor att komma fram och uttryckas. Likt att introducera positiv energi-miljö till en planta som tilltåts bada i den nya läkande positiva energin. Eller likt att vara en trygg pelare för någons smärta att komma fram till ytan och röra sig igenom ens upplevelse. Eller likt att skapa en positiv och ren miljö för ett fysiskt sår att läkas i.
Det som är det läskiga steget med själv-acceptans eller att älska sig själv, är att… vi ofta tror att att möta ens oälskvärda delar med kärlek, acceptans, förståelse eller öppenhet, betyder att fastna i eller aktivt välja att stanna i ens negativa känslor och tankar. Det är därför, idéen att möta sig själv i det som känns oälskvärt med kärlek eller förståelse eller öppenhet, ofta är och känns direkt brutalt. Enligt ens interna alarmsystem, så är det det sista ens rädsla-baserade impuls vill göra, vi vill bort från det som känns smärtsamt.
Men bortom illusionen att själv-kärlek innebär att välja att fastna i negativa känslor och tankar och inre upplevelser, så kommer vi ofta hitta någonting helt annat…
Vi kan se på oss själva nästan lite som en honungs-fylld bikupa. Bikupan eller honungen är ens naturliga essens, medvetande, varelse eller personlighet, och alla bin som sätter sig på den är de känslor, tankar, sanningssystem, betydelser och rädsla, som formas runt omkring oss själva när vi möter negativa upplevelser och influenser. Till exempel: Säg att honungen är ens interna naturliga essens i att uttrycka sig fritt, och alla bin är sanningssystem och känslor som säger att att uttrycka sig leder till skam.
Att omfamna sig själv i namnet av kärlek och rå acceptans, känns först som att vi väljer dessa bin, eftersom vi väljer att möta det, tillåta det att uttrycka sig eller skina positiv och öppen energi gentemot det.
Men vad händer med någonting när det möter kärlek eller acceptans? …. Fastnar det i sin smärta? Nej, det börjar ju transformeras! Det möter ju det som den längtat efter, eller det som den varit i brist av i sitt trauma… Kärlek!
Så A och O kring genuin läkning, är ju först och främst att helt enkelt vårda den miljö, med vad som helst, som hjälper det att naturligt och positivt transformeras, eller återkopplas till det som ju naturligt läker trauma: idéen att vara kärlek eller vara älskad.
Motsatsen till att “skrika på ett sår för att försöka läka det”, vore till exempel, att ge såret en öppen och tålmodig miljö, som känns som att älskas. Eller att istället för att “bestraffa ilska och smärta”, tillåta den vara och uttrycka sig.
Så låt oss ställa oss själva den här brutalt ärliga och raka frågan, och jag föreslår att vi tillsammans svarar ett JA eller NEJ:
Bär jag en undermedveten tendens, att se på mig själv som någon som behöver läka först innan jag kan älskas, eller en viss del inombords som något som behöver läka först, innan den delen kan älskas?
Hur fungerar den principen för mig, läker jag mig själv eller fastnar jag?
Så jag vill att vi testar ett litet experiment idag utifrån den här dynamiken. Jag vill att vi testar principen att precis vad som helt går att älska. Dvs, precis vad som helst går att möta med kärlek, även när det känns brutalt och obekvämt, först. Inklusive, allt som finns inombords. Vad händer då?
Vad är en sak inombords, som vi ser som oälskvärda, och som vi bär impuls att pressa bort eller ändra för att känna sig älskad? Hur skulle det se ut att göra precis tvärtom, att möta det med kärlek och öppenhet?
